Sverige i krigstid — vad kalkylbladet inte kan se

By Nicolas Waern, CEO — WINNIIO AB Published: August 2026 · ORCID 0000-0001-7970-2707 · CC BY 4.0

Ett seminarietält på Gotland, Almedalsveckan. Ämnet är befolkningsskydd, och samtalet låter som sådana samtal brukar låta. Bedömningar. Antaganden. Ord som "sannolikt" och "på sikt". Publiken har fått röda och gröna lappar, och moderatorn ställer den enklaste fråga som finns: vet ni var ert närmaste skyddsrum ligger? Nästan bara röda lappar reser sig. Ingen i rummet kan sätta en siffra på hur väl skyddet räcker. Ingen vet. Men datan finns. MSB:s skyddsrumsdata ligger öppen, vem som helst kan hämta den. SCB:s befolkningsrutor likaså. Så vi hämtade båda och räknade — efteråt, hemma, inte i tältet. Ingen utredning, ingen remissrunda, inget "vi återkommer". Svaret, för Karlstad: 69 procent av befolkningen bor inom 500 meter från ett skyddsrum. 31 832 människor gör det inte. På samma seminarium fällde en av beredskapscheferna en annan kommentar, om FOI:s nya masskadeverktyg MASK 2.0: "helt plötsligt blev det fakta och konkret." Han menade det som beröm. Jag hörde det som en diagnos — och som exakt det som saknas i skyddsrumsfrågan: ett svar ur verkligheten i stället för ett antagande. Tre ord, "det blev fakta", borde inte vara anmärkningsvärda på ett av landets vassaste forskningsinstitut. Att de är det säger något. Vi har vant oss vid att planera på antaganden trots att datan ligger och väntar. Ingen ska klandras — arbetsformen har satt sig i ett helt land. Antagande → utredning → remissrunda → nytt antagande. Loopen sluter sig sällan mot verkligheten. [FIGUR BEHÖVS — kartbild från Karlstadsanalysen: skyddsrumstäckning beräknad på MSB:s öppna data] Gör nu samma sak igen. Samma räkning, alla 290 kommuner. [SIFFRA SAKNAS — nationell skyddsrumstäckning, verifiera mot MSB:s register.] Och gör den sedan för allt annat som totalförsvaret vilar på. Reservdelar. Livsmedel. Verkstadskapacitet. Hur stor del av svensk beredskapsplanering bygger på siffror som någon räknat fram ur verkligheten, och hur stor del bygger på bedömningar som ärvts från dokument till dokument? Jag vet inte. Ingen vet. Det är det som är fyndet.

Mannen med kalkylbladet

Sverige gick med i Nato i mars 2024. Totalförsvarspropositionen — Prop. 2024/25:34, inriktningen för 2025–2030 — räknar upp det som går att räkna: förband, materiel, anslag, lager, skyddsrum. Tillgångar. Och det är rätt saker att räkna. Men det är bara den ena dimensionen.

För jag har tillbringat de senaste åren inne i den verklighet som ska försvaras — fabriker, fastigheter, telekomnät — och där finns en infrastruktur till. Den står inte i någon balansräkning. Den går inte att lagra i förråd. Och den är precis lika bärande som betongen.

Hos en tillverkare är det ofta en enda person som förstår kalkylarket. Samma person bär produktionsplanen för det närmaste året och halvt. Slutar han, blir sjuk, säger upp sig — planen går ut genom dörren med honom. Vad är den personen värd? Ingen har räknat.

Det är inte ett specialfall. Det är normalfallet. Gång på gång i verksamheter jag klivit in i finns ett kalkylblad som i praktiken är produktionen, och en person som är den enda som kan läsa det. Filen ligger på en server och ser digital ut. Men reglerna för hur en försenad leverans vägs mot en färdig order, vilka undantag som gäller för vilken kund, varför just den ordningsföljden fungerar — det bor i ett huvud. Digitalt är inte samma sak som externaliserat. Hela digitaliseringsdebatten snubblar på den skillnaden.

Michael Polanyi satte ord på det redan 1966: "we know more than we can tell". Vi vet mer än vi kan berätta. Nonaka och Takeuchi visade 1995 att tyst kunskap går att externalisera till något en organisation faktiskt äger. Kunskapen om kunskapen finns alltså, sedan decennier. Men den har inte nått svensk försvarsplanering. Propositionen härdar tillgångsdimensionen. Kunskapsdimensionen nämns inte.

Och en angripare har redan förstått det. Man behöver inte bomba en fabrik vars förmåga sitter i tre huvuden. Det räcker att de tre inte är där. Värvade. Hotade. Sjuka. Mobiliserade till annat. Mållistan går att bygga med en leverantörskarta, en företagsregistrering och en LinkedIn-sökning. En fabrik där maskinerna står kvar men kunskapen är borta är lika utslagen som en sönderbombad — men den sönderbombade får hjälp att byggas upp igen, för den skadan syns.

Ställ frågan i din egen organisation: om era tre viktigaste personer inte är tillgängliga i morgon, hur länge dröjer det innan ni kan producera igen?

Ingen svensk upphandling ställer den frågan i dag. Varenda en borde.

Fabriken som har absorberat sig själv

Vad gör man åt det? Ordet alla griper efter är digital tvilling, och jag använder det själv. Men det mesta som säljs under det namnet är 3D-grafik för mässmontern. Så låt mig definiera vad jag menar, för i krigstid är skillnaden inte kosmetisk.

En digital tvilling värd namnet är verksamhetens externaliserade minne. Man börjar med geometrin — skannar anläggningen som den faktiskt ser ut, inte som ritningen påstår. Skanningen ger alla ett gemensamt rum att peka i, och den mäter ytor, inte människor, vilket tar udden av övervakningsrädslan. Sedan förankras kunskapen där den hör hemma. Maskinens historik vid maskinen. Leverantörsberoendena vid materialflödet. Den erfarne operatörens tumregler vid stationen där de gäller. Kunskapen bor där arbetet sker.

Byggd så blir tvillingen något annat än dokumentation. En fabrik som har absorberat sin egen kunskap, sin egen historia och sina egna försörjningskedjor kan varna: den här komponenten avviker från sin baslinje, den här leverantören är enda källan till det här stålet, det här beslutet brukar fattas så här och ingen behörig finns på plats. Och i förlängningen kan den besluta, inom ramar som människor har satt.

Ta en svensk stålunderleverantör. Jag beskriver en sammansatt arketyp, ingen enskild firma — men den som rört sig i svensk industri känner igen den. Certifierade svetsare vars bedömningar aldrig skrivits ner. Produktionsplanering i ett kalkylblad med en enda läsare. Leverantörsrelationer som bor i ett telefonminne. En underleverantör i kedjor som slutar i försvarsmateriel, utan att själv tänka på sig som försvarsindustri.

Nu ett tankeexperiment — märkt som ett sådant, inget som har hänt. Mobilisering. Nyckelpersoner kallas in. I fabriken utan externaliserat minne går inget larm. Ingen maskin stannar. Men beslut som tog minuter börjar ta dagar, undantag hanteras fel, marginalerna krymper i tysthet. Och eftersom ingenting syns gå sönder reagerar ingen förrän leveranserna uteblir. Tyst degradering är gråzonens hotmodell. Det finns inget larm för eroderande marginal.

Samma fabrik med ett externaliserat minne har en trappa att falla nerför i stället för ett stup. Specifikationerna är maskinläsbara. Baslinjerna dokumenterade. Prioriteringslogiken kodad. Robotcellerna kör vidare på det som externaliserats, och de som är kvar fattar informerade beslut med system som kan förklara sig. Full autonomi? Nej. En fallbacktrappa, byggd i fredstid. Men villkoret går inte att förhandla bort: en fabrik kan bara falla tillbaka på kunskap som någon gång externaliserats. Ett skickligt AI-system i en leverantörs moln räknas inte — beroendet har bara flyttat adress. Kunskap som inte kan köras lokalt när förbindelsen är bruten är hyrd kunskap.

Tillgångar som kan byta uppdrag

Samma logik gäller allt som flyger, kör och bär.

En paketdrönare kan i princip flyga insulin till en avskuren skärgårdsö. Hårdvaran är redan kapabel. Ändå misslyckas konverteringen den dag den behövs, av tre skäl som inte handlar om hårdvara: miljömodellen är kalibrerad för fel geografi, prioriterings- och tillståndslogiken är aldrig byggd, och regelverket — EASA:s U-Space-ramverk (Opinion 01/2021) ger vägen — har aldrig förberetts för undantaget. Kriskonvertering är ett kunskaps- och regelverksproblem. Det löses i förväg eller inte alls.

Där ligger den egentliga definitionen av en omprogrammerbar tillgång: öppna format, lokal kontroll och rätten att ändra. En drönarflotta vars operativa logik ägaren juridiskt och tekniskt får skriva om kan byta uppdrag på timmar. En proprietär tillgång som kräver leverantörens godkännande för varje ändring är en fredstidstillgång, oavsett vad den kostade. Formaten för att beskriva tillgångar portabelt finns redan — förvaltningsskal enligt IEC 63278 är ett exempel. Det som saknas är kravet i upphandlingen.

Sedan maten. Svensk bärskörd hänger på säsongsarbetare som kommer utifrån, in i ett fönster som biologin har bestämt. Stängda gränser är en händelse varje beredskapsplanerare räknar med — och skörden förhandlar inte. Mognar bären utan att någon plockar dem, fryser de eller ruttnar. Kollapsen kommer inte som en explosion utan som ett biologiskt faktum.

Också här är blockeraren inte robotiken. Det som saknas är den formaliserade miljön: en terrängmodell över fastigheten, en fenologisk modell över grödans cykel, maskinens egna parametrar. Mot den treenigheten kan autonoma plattformar ruttplanera, och en ovan operatör kan fatta informerade undantagsbeslut. Beslutsstöd först, autonomi sedan — jag påstår inte mer än så. Men skillnaden mellan beroende och redundans byggs i just den modellen. Bönder som flyger drönare över sina egna fält bygger den redan i dag, fält för fält, och äger då sin egen miljömodell den dag den behövs till något större.

Och lyft blicken från fältet. Skogen har kört decentraliserad försörjning i hundratals miljoner år (Remy et al. 1994). Simard med kollegor visade 1997 att träd omfördelar resurser till varandra genom mykorrhizanätverk — inte för att någon central nod har bestämt det, utan för att arkitekturen belönar det. Agroforestry är samma designprincip flyttad till matproduktionen: träd och grödor i samma landskap, fler skördar per hektar, fler arter som delar på risken. Fler noder, fler vägar, ingen enskild skördemånad som kan slås ut.

Fyra ben, eget huvud

Under städerna ligger kulvertar, tunnlar, ställverk och undercentraler som ingen människa hinner gå igenom. I kris ska de inspekteras oftare, med färre människor. Fyrbenta robotar av Spot-typ gör redan jobbet i industrin. Men det intressanta är inte att de går. Det intressanta är var intelligensen sitter.

En inspektionsrobot som bär sin modell lokalt fortsätter arbeta när nätet är borta. Den vet vad normalt låter som och ser ut som, därför att baslinjen är externaliserad och ligger med i lasten. Den kommer tillbaka och säger: det här avviker. Hundra sådana robotar är hundra självständiga huvuden — inte hundra terminaler mot ett moln som kanske inte svarar. Decentraliserad intelligens låter som ett modeord ända tills nätet försvinner. Då är det skillnaden mellan en förmåga och en abonnemangstjänst.

Samma mönster skalar till människor. Ukraina visade att civil sensorik fungerar: vanliga människors telefonrapporter, fuserade till banor för inkommande drönare och robotar, där latensen avgör vad varningen är värd. Det är Hemvärnets och frivilligrörelsens logik i digital form. Incitamenten går också att bygga — Helium fick privatpersoner att sätta upp i storleksordningen 900 000 radionoder till 2022 (Helium Foundation) med belöningar knutna till ett bevis på faktiskt bidrag. En nationell sensorförmåga behöver alltså inte vara en budgetpost. Den kan vara en marknad med ett bevissystem.

Men bara på ett villkor: integritet genom arkitektur, inte genom löfte. Noden lyssnar lokalt och bara härledda detektionsobjekt lämnar den — aldrig rått ljud, aldrig råbild. Systemet detekterar och varnar; människor beslutar. Arkitekturen bestämmer vad systemet över huvud taget kan veta, och det valet är en grundlagsfråga skriven i kod. Den ska avgöras innan första noden sätts upp, inte efter första skandalen.

Decentralisering är inte en åsikt

En eftermiddag i april 2025 föll ungefär 15 gigawatt ur det iberiska elnätet på ungefär fem sekunder (Red Eléctrica/ENTSO-E). Allting stod kvar. Ingenting fungerade. Det behövdes ingen fiende — bara ett system byggt som om störningen vore undantaget.

Och undantaget är avskaffat. USA:s katastrofdatabas räknade 27 miljarddollarkatastrofer under 2024, mot ett långtidssnitt kring nio; intervallet har gått från en per 82 dagar på 1980-talet till en per 12 dagar (NOAA NCEI). Ett system designat för en sådan händelse per säsong, med reparation i lugn och ro, möter nu en var tolfte dag. Degraderat läge är numera det driftläge arkitekturen måste hålla.

Ukraina är beviset i krigsmiljö. Som mest föll omkring 65 procent av elförsörjningen bort, och nationell roaming mellan operatörerna stod uppe inom ungefär en vecka (ITU 2023). Samtidigt visade angreppet på Kyivstar i december 2023 — omkring 24 miljoner abonnenter drabbade (CERT-UA) — att inte ens en stor operatörs kärna är en fristad. Under orkanen Helene i USA låg som mest 48,7 procent av mobilsajterna i de drabbade områdena nere, och roaming mellan operatörer fick beordras fram av FCC. Frivillig interoperabilitet håller inte under last. Den måste avtalas, övas och besiktigas i förväg.

Så till det svenska reflexsvaret: "datan ska stanna i Sverige." Fel axel. En molnregion och en kommunal serverhall är båda en enda plats. Den avgörande frågan är en annan: kan de som behöver den läsbara modellen av verkligheten nå den när nätet är sönderdelat? Nåbarhet under partition — det är designaxeln. Och suveränitet är arkitektur, inte policy. CLOUD Act från 2018 ger amerikanska myndigheter rätt att begära ut data från amerikanska leverantörer oavsett var i världen den lagras. Inget avtal skyddar mot det. Bara fysisk och juridisk rådighet gör det. Mjukvaran får gärna vara öppen källkod från hela världen — datan är suverän.

Det finns också ett tystare substrat: tiden. Våren 2024 kom den första geomagnetiska stormen på högsta nivån på över två decennier (NOAA SWPC). Högprecisions-GPS degraderades ner till ungefär 49:e breddgraden i 15–20 timmar (Yang 2025) — hela Sverige ligger norr om den linjen. Och 5G-nät behöver GPS-buren tid med en noggrannhet kring 240 nanosekunder (NIST TN 2189). En och samma storm angriper alltså elnätet och tidhållningen samtidigt. Håll-över-klockor och tidskällor utan GPS-beroende hör hemma i varje svensk infrastrukturupphandling.

Därför tror jag så här, och jag har sagt det långt innan det blev försvarspolitik: varje nation, varje kommun, varje företag och varje person kommer att ha sina egna AI-modeller, sina egna agenter och sin egen data. Den egna kontexten är det viktigaste man äger.

Decentralisering är nyckeln. Inte för att det är en vacker princip, utan för att varje alternativ skapar en punkt som kan slås ut, köpas upp eller stängas av.

Kvant: låset och listan

Två saker tål att sägas om kvantteknik utan hype. Bara två.

Det första är låset. Vi krypterar i dag arkiv som ska överleva i femtio år med matematik som har ett bäst-före-datum. Den som kopierar krypterad svensk hälsodata eller elnätstopologi i dag behöver inte kunna läsa den i dag — harvest now, decrypt later är en lagerstrategi, inte en teori. Svaret finns redan: NIST ratificerade de postkvantsäkra standarderna FIPS 203, 204 och 205 i augusti 2024. Det som återstår är en mening i varje offentlig upphandling: postkvantkryptering från första byte i varje arkiv som ska leva längre än tio år. Eftermontering är den dyra vägen. För det som redan hunnit kopieras är den ingen väg alls.

Det andra är listan — optimeringsproblemen. Nätplanering, schemaläggning, logistik: kombinatorik där kvantmaskiner en dag kan bidra. En dag. Kvantoptimering går i produktion den dag den slår den bästa klassiska lösaren på samma probleminstans — på klocktid, kostnad och reproducerbarhet, öppet redovisat. Inte en dag tidigare. Jag är medordförande i Digital Twin Consortiums kvantarbetsgrupp, och det här är hela min kvantposition: representation är inte seger, benchmark är. Kravet hör hemma i upphandlingen, det också: varje AI- och kvantpåstående levereras med benchmark, baslinje och viktningsmetod.

Medborgarens motpart

Allt hittills har handlat om fabriker, fält och nät. Men den minsta noden i totalförsvaret är en människa. Och hon planeras i dag som ett objekt — någon som ska informeras, evakueras, förses.

Vänd på det. Ge henne en motpart.

Tänk Be My Eyes, appen där en seende lånar ut sina ögon till en blind, och flytta idén till kris och krig. Det som följer är en målbild, ingen produktbeskrivning: en granne lånar ut sitt omdöme, en pensionerad sjuksköterska sin blick, och en AI-motpart förmedlar — en motpart som vet vad som är normalt för just dig, därför att du bär din egen baslinje. Vilopuls. Mediciner. Blodvärden. Det normala för dig, inte för ett befolkningssnitt. Krypterad, på din egen enhet, postkvantsäkrad från första byte. Persondata ska aldrig delas. Aldrig. Experterna kommer till datan; datan lämnar dig inte.

Sociologerna Star och Griesemer beskrev 1989 något de kallade gränsobjekt: en och samma artefakt som flera världar kan läsa utan att någon av dem ger upp sin egen. Det är exakt vad en personlig baslinje blir i kris. Du läser den som trygghet. Sjukvårdaren läser den som triage. Kommunens kristab läser den som aggregerad lägesbild, utan att någonsin se individen. En artefakt, många läsare, ingen som äger dig.

Det är vad Life Atlas är tänkt att vara: medborgarens egen AI-motpart. Life care, inte sjukvård — hela livet, inte bara vårdepisoderna. Edge-native, lokalt först, varje komponent utbytbar. Och för ärlighetens skull: vi är i början. En handfull betaanvändare, en arkitektur och en riktning. Jag har dessutom egenintresse i varenda stycke i den här texten, för jag bygger sådana här system. Räkna med det när du läser. Och räkna gärna efter själv.

Verkligheten är instrumentpanelen

Vad binder ihop skyddsrummen i Karlstad, kalkylbladet i fabriken, drönaren som byter uppdrag, roboten med eget huvud, kvantlåset och baslinjen i din ficka?

Att vi planerar på planen i stället för på verkligheten. Statistik förklarar gårdagen; den överlever inte morgondagen. En simulering fungerar eller fallerar beroende på emuleringen under den. Planeringsdatan är full av hål — den är gissningar, aldrig säsongsbunden, bara matematisk. Och den håller inte.

Emulera först. Skanna det som faktiskt står där. Mät det som faktiskt händer. Externalisera det som faktiskt är känt. Sedan, och först sedan, simulera: kör angreppet mot den emulerade fabriken, kör partitionen mot den emulerade kommunen, kör gränsstängningen mot den emulerade skörden. En reservväg som aldrig har övats är en gissning. Gissningar bär inte vikten av ett krig.

Verkligheten är instrumentpanelen. Inte rapporten om verkligheten, inte medelvärdet av den — verkligheten själv, avläsbar.

Är det här en teknikfråga? Nej. Tekniken finns, sedan flera år. Det som fattas är kravställningen. Sex klausuler, färdiga att skriva in i nästa upphandling:

1. Edge-native drift. Systemet fungerar utan förbindelse till någon annans moln. 2. Partitionstestet som acceptanstest. Överlever den läsbara modellen samtidig förlust av nät och kraft vid noden? "Det finns en molnbackup" är ett underkännande — det var vägen dit som föll. 3. Postkvantkryptering från första byte i varje arkiv som ska leva längre än tio år (FIPS 203/204/205). 4. Öppna format och rätten att ändra. Operativ logik i format som ägaren juridiskt och tekniskt får programmera om, och all data ut ur systemet i öppet format inom avtalad tid. 5. Benchmark-plikt. Varje AI- och kvantpåstående levereras med benchmark, baslinje och viktningsmetod. 6. Kunskapskontinuitet. Leverantören redovisar vilka processer som bärs av färre än två personer, och hur de externaliseras.

Och en sak till, som inte kostar någon teknik alls: en kunskapsrevision på två veckor i varje samhällsviktig verksamhet. Vilka beslut kan bara en person fatta? Vilken planering är i praktiken ett enpersonssystem? Vad går inte att återskapa ur dokumentationen? Den revisionen kan varje kommun, varje myndighet och varje underleverantör börja på måndag.

Det är sent i Göteborg när jag skriver det här. För långt? Antagligen. Men gör då gärna motsatsen till att tro mig: anta att jag har fel i allt, och räkna själv. Datan ligger öppen. Det var det som hände i seminarierummet på FOI — en fråga mötte verkligheten, och det blev fakta. Låt det bli metoden i stället för undantaget.

Den här texten är förstukvisten. Bakom den står två vitböcker: en svensk om kunskapsdimensionen i totalförsvaret, en engelsk om de arkitekturval en nation måste kunna skriva under på. Båda bygger på metodik som ligger öppet publicerad (SMILE v6.4.3, DOI 10.5281/zenodo.21757691). Vill du köra Karlstadsräkningen för din egen kommun, din fabrik eller ditt förbund — hör av dig. Dörren är öppen.

Change before you must.

— Nicolas Waern, Göteborg